Egoismens tidevarv
Egoismens tidevarv...
Vi irriterar oss på tiggaren och kräver att denne ska försvinna samtidigt som vi knappt höjer på ögonbrynen när miljardföretaget avskedar tusentals för att öka vinstmarginalen i den redan feta kassan.
Sopåkaren som krävde skälig lön var ett svin och bortskämd samtidigt som toppchefens löneökning rann av oss medborgare som teflon med en suck om att vi inte kan göra något åt det - men fan ta den som inte hämtar våra sopor.
Den sjuka konsumtionen i de rika områdena av Stockholm där en ny bil varje år är ett faktum och en ny båt i miljonklassen inte är ovanlig går oss obemärkt förbi när vi istället fokuserar på att ge skulden till människor som söker överlevnad för dagen och vi vill sparka på den med lilla människan som drömmer om ett bättre liv.
Vi kräver och kräver och kräver perfektion och ett totalt felfritt samhälle med alla sociala skydsnät som vi kan tänka oss utan att vilja ge något som helst tillbaka. Det är är märkligt att utvecklingen har tagit oss till att vi medborgare bara anser oss ha rättigheter men inga skyldigheter.
Vi skriker om vad vi vill att våra skattepengar ska gå till i samma andetag som vi brölar ut att skatten är för hög och att vi inte vill betala någon skatt.
Sverige är ett rikt land - vi har världens kanske bästa sociala skyddsnät och kanske världens bästa välfärd.
Är vi inte skyldiga att ge något tillbaka?
Vi söker skuld och enkla svar. Vi sparkar nedåt men vägrar att se uppåt.
Det här är ingen pekpinne - jag rannsakar mig själv - jag tänker högt - jag funderar.
Hur förändrar vi den här trenden i egoismens tidevarv?
Hur förhindrar vi att fattigdom blir en kriminell handling?
