GLENN RECENSERAR VÄRLDEN - Glenn Edell

Hej!

Jag tänker dela med mig av något väldigt personligt idag. För att ta kål på stigma. För att annorlunda är något fint och för att det kanske finns andra i liknande situationer som vill prata men inte vågar eller som nyligen fått ett en diagnos på sitt barn. Hur ska vi som föräldrar gå vidare efter ett omvälvande besked? 

Jag tänker tala om autism och diagnoser.

Så varför delar jag med mig av det här? 

”Jo, för varje steg vi tar” och för att omfamna vägen. För att jag vet att det är svårt att tala om det här. Det är svårt att tala om sina egna barns situation. För att försöka sudda bort den stigma som finns i samhället. 

Kanske det kan hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation? Som har funderingar och kanske känner att något inte står helt rätt till med sitt älskade barn.

För att slå ett slag för resursskolan och dess personal som gör ett helt fantastiskt jobb. 

En diagnos är ett omvälvande besked, men också ett viktigt besked - först när diagnosen finns på plats kan verktygslådan för hjälp öppnas upp. 

Vi har ett par års erfarenhet nu och först nu kan jag egentligen dela med mig. 

Kulturellt så har vi lärt oss att annorlunda är att vara svag. Vi har lärt oss att söka hjälp är något som vi ska skämmas för.
Vi ska istället acceptera våra barn unika gåvor och vara starka advokater för dem. 
Vi måste lära våra barn att annorlunda tänkande och uppförande inte gör dem svaga. Det första och absolut viktigaste steget är att övervinna förnekelse så fort som möjligt. Bästa långsiktiga resultat börjar med acceptans följt av omedelbar handling. Arbetet att uppfostra ett barn med autism är enormt. Arbetet med att vinna acceptans från omvärlden är enormt. Diagnosen är bara första steget. Vägen framför som ni tar, steg för steg, kan vara helt underbar och ju fortare du omfamnar den desto snabbare kan också omvärlden omfamna den. När diagnosen är klar finns det massor med saker att göra, men den allra viktigaste saken är att acceptera. Barnet behöver acceptans från dig, sin familj och från sin omvärld. Släpp skulden - den kommer endast att försvåra vägen till att göra ditt bästa. Låt inte dina begränsningar bli ditt barn begränsningar. Däremot så måste du acceptera att ditt barn begränsningar kommer att bli dina begränsningar - platser hen inte kan besöka, sociala sammanhang, personer hen inte trivs med, mat hen inte kan äta. Listan kan göras lång.

DET KRÄVS MOD ATT ERKÄNNA ATT DU ÄR RÄDD, KÄNNER DIG LURAD, HAR ETT KROSSAT HJÄRTA.
ATT STANNA KVAR I SORGEN ÄR EN STÖRRE TRAGEDI ÄN ATT DITT BARN HAR FÅTT AUTISM ELLER EN BOKSTAVSKOMBINATION.

Låt ditt barn få utvecklas till sitt fulla potential.
Som förälder kan det verka skrämmande att sätta sitt barn i en resursskola. Ordet skrämmer ”resurs”. Det borde inte skrämma - där finns resursen för att hjälpa. En miljö som är trygg och där det finns arbetsro. 
Min son har Asperger, den lättaste formen av autism. Varje fall av autism är unikt. Det finns ingen individ som har samma sorts autism även om den är indelad i kategorier av hur väl fungerande individen är.
Min son började sin skolgång i en vanlig skola. Det var en fullkomlig katastrof. Den höga ljudnivån, alla intryck och alla människor runt honom gjorde att han inte kunde fungera normalt i den miljön. Vi som föräldrar förstod inte varför samtidigt som skolan gjorde sitt bästa för att berätta om hur illa det gick i skolan. Vi kände oss hjälplösa och skuldbelagda. Vid den tidpunkten hade vi inte fått någon diagnos än. En dag ringde skolan och sa att vår son hade fått ett spasmiskt anfall. Jag åkte direkt med honom till akuten. Det visade sig att det var epilepsi. Epilepsi kan vara en följdsjukdom av andra neurologiska tillstånd så vi beslutade att göra en utredning och sen fick vi en diagnos. EN DIAGNOS. Asperger - autism.
Tiden efter diagnosen var känslosam. Det fanns så många frågor. Var skulle vi få svar på alla frågor? Vem kan vi vända oss till? 
Vi tog ganska snabbt beslutet att söka plats på en resursskola. Vi visste ju att den nuvarande situationen var ohållbar. Självklart hade även vi tankar om hur det skulle gå och att vår son inte skulle gå i skolan tillsammans med andra ”vanliga” barn - det är en del av den naturliga tankebanan och rädslan hos föräldrar och inget att skämmas för. Det viktiga är att förstå att det inte finns någonting att skämmas för!
Resursskolorna i Stockholmsområdet är få och köerna är långa. Vi hade tur att komma i kontakt med rätt personer vid rätt tillfälle så vår son fick en plats ganska omgående.
Det som har skett efter att han hamnade på rätt plats är helt fantastiskt. Han får riktig individanpassad utbildning. Han har människor omkring sig som förstår honom. Han får arbetsro. Han har blivit en helt ny människa för att vara helt ärlig. Han har gått från att verkligen avsky skolan till att på riktigt älska den.
Så här borde alla barn få ha det i skolan. En lugn och trygg miljö där arbetsro råder. Han blir uppmuntrad för sina framsteg istället för skuldbelagd för sina misslyckanden. Jag säger det igen... så här borde alla barn få ha det i skolan. 

Det här har jag skrivit utifrån mina egna tankar. Talar gärna med andra om det - det kan vara ensamt därute.

Allt gott!