Utanförskap
Jag har två barn. Två underbara söner varav en är tre år och den andra är 7 månader.
Vår äldsta, Elliot, har haft det lite svårt efter att Noah blev född. Han har varit svartsjuk och har haft svårt med att acceptera att han numera måste dela på mammas uppmärksamhet. Det har varit svårt för honom att se någon annan ligga vid mammas bröst och få den närhet som han är van vid.
Detta har gjort att vi har kommit varandra närmre han och jag. Jag har fått ta ett stort ansvar när Elliot har varit ledsen för att mamma ammar Noah eller när han varit arg och besviken. Det är svårt. Det är svårt att förklara för en tvååring vad som händer. Det är inte lätt för honom att förstå. Och det är lätt att jag som förälder tappar tålamodet och blir arg. Men ju mer tiden har gått så har han börjat att greppa situationen och nu förstår han att Noah också är en del av vår familj och att han kommer att stanna kvar. Men det har tagit tid och det har varit många svåra stunder när han varit utom sig av förtvivlan. Han kan fortfarande vara svartsjuk men inte alls på samma sätt som när Noah var nyfödd.
Men det jag vill komma fram till är att han behöver mig. Han behöver en stöttepelare. Någon som kan vara på hans sida till hundra procent. Självklart så är Fatima också alltid till hands för honom, men en människa kan ju bara göra så mycket. Jag vet själv hur svårt det är att räcka till när jag är ensam med båda barnen. Vi behöver varandra som föräldrar, att stötta varandra och att stötta barnen.
På måndag reser jag bort. Jag ska börja arbeta efter en tre månader lång semester. Jag arbetar i Helsingfors. Det är långt till Helsingfors. Förra perioden när jag var där så kunde hela familjen följa med dit. Det var bra! Det var skönt att ha dem där. Det var bra att Elliot kunde ha sin pappa vid sin sida under en jobbig period i sitt lilla liv. Jag åker alltså dit på måndag, men familjen ska stanna hemma. Jag har ångest! Ångest och dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag lämnar Fatima med hela bördan av familjelivet och ångest för att jag känner det som att jag lämnar Elliot i sticket.
Jag ska vara borta i tjugo dagar innan jag får komma hem. Sedan följer familjen med mig till Helsingfors igen under de resterande tre och en halv månader som jag har kvar där. Men dessa tjugo dagar känns som en oändlighet. Jag längtar redan hem fast jag inte ens har åkt.
I januari börjar jag att arbeta i Stockholm igen efter ca ett år i Finland. Det ska bli så underbart att få komma hem. Det ska bli skönt att få komma hem och ägna sig åt sitt "vanliga" liv. Göra sysslor som hör vardagen till och inte påhittade sysslor som vi gör i Helsingfors för att få tiden att gå.
Regeringen talar om det här med utanförskap när man inte har arbete. Jag har förresten aldrig gillat det ordet - utanförskap. Jag arbetar men känner mig utanför på grund av att jag inte får vara med min familj. Det är äkta utanförskap.
