Next to normal...?
Jag arbetar from 1 januari på Stadsteatern i Stockholm.
Vi repeterar just nu föreställningen West Side Story som har premiär den 8:e mars.
Efter en vecka på jobbet så vill vår musikaliskt ansvarige tala med mig i enrum. Shit, tänker jag. Vad har jag sagt, gjort nu? Jag är ganska duktig på att säga vad jag tycker och ibland trampar jag folk på tårna.
Men det var inte alls något i den stilen.
Han frågar mig om jag har lust att hoppa in i föreställningen Next to Normal, om två dagar.
Nej, för fan, säger jag. Det är omöjligt. Jag kan inte lära in hela rollen på två dagar.
Men han övertalar mig och timmen senare så sitter jag med huvudet nedgrävt i ett tjockt manus.
Jag hade faktiskt sett föreställningen två gånger, så jag hade ju lite hum om vad det handlade om. Kanske det kan gå ändå, tänkte jag. Dr Gallén är ju inte den största rollen i stycket. Men ju mer jag läste manus desto mer förstod jag hur omfattande och viktig den rollen är. Det var så otroligt mycket mer text än jag kunde komma ihåg från föreställningen.
Det blir ingen sömn den natten. Text ska bankas in i huvudet, sångmelodier ska läras in samt att jag ska studera den videon av föreställningen som jag har fått med mig hem för att kolla placeringar på scen.
Dagen efter är det dags för rep med Lisa Nilsson. Allt är en enda soppa i huvudet. Mitt självförtroende sjunker för var minut som går och jag börjar igen förlora tron på att det är möjligt att genomföra. Lisa Nilsson som är ett enormt fullblodsproffs peppar dock och försöker få mig att tro på mig själv. Jag ser tvivlet och oron i hennes ögon. Föreställningen är hennes och jag vill att hon ska känna sig trygg med mig som inhoppare.
Repet avslutas och jag åker hem med en klump i magen. Väl hemma säger jag till min sambo att det är ett mission impossible. Vad fan har jag gett mig in i? Jag ska ju själv stå där imorgon och jag vill inte göra mig till åtlöje.
Jag sätter mig vid datorn och börjar skriva ned alla mina scener. Jag vill få en överblick. Att skriva ned allt som sägs under föreställningen kan kanske hjälpa mig. Jag nynnar melodier, tänker på rollen, tänker på sceniska förflyttningar.
Dan Ekborg, som också spelar med i föreställningen, är en vän till mig sen tidigare och jag ringer upp honom för att beklaga mig. Han säger att jag bara har allt att vinna. Det var faktiskt rätt skönt att höra. "På teatern är du redan en hjälte." Ja, för fan, tänker jag. Jag är en hjälte och får tillbaka lite självförtroende. Det blir ännu en sömnlös natt.
Dag 3. Idag är dagen D. Vi ska ha genomgång på stora scenen med full teknik, ljud, ljus och orkester. Jag är trött men på gott humör och faktiskt jävligt taggad. Hela ensemblen är på plats samt regissören Lisa Ohlin. Vi sätter igång och till min stora förvåning så har det mesta av materialet fastnat i skallen. Jag kan knappt tro det och kan till och med börja njuta av att repetera.
Ensemblen är så otroligt begåvad. Det är ett nöje att få stå där uppe tillsammans med dem i den föreställning som kanske har berört mig mest under de senaste åren. Dan kommer med goda råd som ska hjälpa mig på traven.
Kvällen kommer och föreställningen drar igång. Mitt största problem är just nu att komma ihåg när jag ska in på scenen. Vilken scen kommer härnäst? Personalen bakom scenen sliter och drar i mig för att hjälpa till. Tack för det! Och vips så är föreställningen över. Jag hade klarat det. Det gick. Känslan är enorm. Vilken kick!
Så var det över. 2 dagars hårt slit fick förlösas. Vi går och dricker några öl efteråt. Jag spelar två föreställningar till efter det innan den ordinarie skådespelaren kommer tillbaka efter sin sjukdom.
Världens bästa jobb? Ja!
Nu är jag tillbaka på rep i West Side Story. Det är sjukt mycket dans och för mig tar det tid att få in dansstegen i kroppen. Jag är ingen dansare, men har väl lite rytm iallafall. ;)
Tja!
