Stockholm Marathon 2015 - Överdjävligt.
Jag har inte skrivit om årets upplaga av Sthlm Marathon.
Det är snart en månad sen men jag är fortfarande något sliten efter den bragden som jag och alla andra löpare gjorde den sista maj.
Regnet öste ner och det var bara sex grader i luften.
Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Jag hade dessutom inte tränat tillräckligt för att genomföra loppet, men som den tjurskalle man är så sprang jag iallafall. Efter ca två mil kände jag hur knäna började ge vika och värken kom krypande.
Första milen var helt okej. Då duggade det lite lätt och jag blev faktiskt ganska svettig. Men sen öppnade sig himlen ordentligt och regnet började ösa ner. Temperaturen sjönk kraftigt.
Genomvåt sprang jag vidare. Knäna värkte som aldrig förr, men jag var tvungen att fortsätta springa för att hålla värmen. De gånger jag promenerade pga värken så frös jag så förbannat att jag var tvungen att springa igen. Det blev ett mardröms-moment 22.
Det var helt enkelt överdjävligt.
När jag var inne på andra varvet ute på Djurgården så bestämde jag mig för att bryta när jag kommit fram till Strandvägen och promenera tillbaka till Stadion.
Men just när jag tänkte ge upp så fick jag lite varm buljong och en powerbar. Styrkan kom tillbaka och jag bestämde mig för att fortsätta.
Jag sprang resten av loppet under enorma plågor och det var det djävligaste jag varit med om.
Jag har sprungit Sthlm Marathon två gånger tidigare men den här gången var den absolut värsta.
Hur djävligt det än må varit så gick 95% av löparna i mål och det tycker jag är en riktig bragd under de där förhållandena.
Jag såg hur vissa stannade på vägen och gick in för att köpa kaffe och korv på Statoil. Ingen brydde sig om tiden utan fokuserade på att genomföra loppet.
Stämning på Stadion vid målgång var lycklig men de glada tillropen och ryggdunkandet i omklädningsrummet lyste med sin frånvaro. Alla satt tysta och huttrade och mumsade på sin banan som man fick vid målgången. Vissa hade gått och köpt sig en starköl för att fira, men allt gjordes under tystnad.
Så här i efterhand så är jag verkligen glad att jag inte gav upp och nu har jag ännu en Marathon medalj att lägga till samlingen. Även om det var den sämsta tiden ever så är jag nöjd ändå.
Var det någon annan som sprang? Hur upplevde ni det?
FORZA!
